Vad fick dig att ta detta steg?

– Det är en känsla som vuxit sig allt starkare med åren. Min pappas bortgång för några år sedan satte igång många tankar. Jag började leta minnen efter hans föräldrar och deras syskon, som omkom i Förintelsen. Jag talade också med överlevande här i Sverige.

– Jag insåg att vi snart inte har så många kvar som kan vittna om det oerhörda som drabbade Europa under andra världskriget. 60 år senare finns en klar risk att minnet av de centrala berättelserna börjar dunsta bort. Och det fick mig att vilja agera och bidra med något för att hålla historierna vid liv.

Hur ser din familjs bakgrund ut?

-Farfar kom från en mycket religiös familj och var orolig för att inte kunna få koshermat i det militära. Farmor väntade på att bli gift och farfar arbetade som pälsgrossist. Min farfar och farmor kom till Sverige i början på 1930-talet från Tyskland. Han hade haft många kontakter i Norge och rest till Sverige under unionstiden, och blivit förärad ett svenskt medborgarskap. Han bosatte sig en period i Norge för att slippa militärtjänstgöring i Tyskland.

– Farmor och farfar emigrerade till Sverige för att de började känna av obehagliga saker i Tyskland. Antisemitismen gjorde sig mer och mer gällande. De gav upp ett etablerat liv: min farmor kom från en välbärgad möbelhandlarfamilj. Farfar hade en affärsverksamhet som spirade. Han hade tio syskon. När farmor och han bestämde sig för att flytta sig till Sverige blev det en uppståndelse i familjen. Förståelsen var liten. “Det är bara isbjörnar på gatan”, sa min farmors väninnor.

Vad hände när din familj kom till Sverige?

– Min pappa var knappt tre år när de flyttade till Sverige. Farfar etablerade sig som pälsföretagare i Göteborg. Jag har hittat brev från krigsperioden som är adresserat till den svenske kungen Gustav V. Farfar försöker få hjälp med att ge sin mamma ett svenskt pass, så att hon kan ta sig ut ur Tyskland. Han skriver ganska tydligt att man vet vad nazisterna är på väg att göra.

– Min farfars far som var djupt religiös hälsade på min farfar 1938. Farfar bad och bönade om att hans pappa skulle stanna i Göteborg, men han var omöjlig att övertala. Farfar fick som svar att “till och med gatstenarna i Göteborg är traif”, vilket är jiddish och betyder ”ej kosher”. Det gick inte att leva ett ortodoxt judiskt liv i Sverige, resonerade han, och återvände till Tyskland. Det var som strax innan kriget bröt ut. Nästan ingen i familjen – det finns några få undantag – överlevde Förintelsen.

Hur gick det för resten av familjen?

– På mammas sida är det inte lika dramatiskt. De var judar, men bodde redan i Norden sedan flera generationer. De klarade sig.

Vad kommer ditt engagemang ifrån?

– Jag har tagit fasta mycket på historieberättandet. Det är en stark och viktig del av den judiska traditionen. Man för historier vidare, ofta muntligt, från generation till generation. Mamma och pappa har berättat mycket om sina föräldrar och hur det var när de var små, precis som de fick höra själva som barn av sina föräldrar. Berättelserna förs vidare, och få berättelser än väl lika viktiga för framtiden som de från Förintelsen.

– Jag har tänkt mycket på dessa historier och även på berättelser som blivit kända för en bredare allmänhet, som Elisabeth Åsbrinks fantastiska bok om den lille pojken Otto som växer upp i Wien eller Lena Einhorns underbara film om sin mamma Nina (”Och i Wienerwald står träden kvar”respektive ”Ninas resa”).

– Från början kom Elisabeth Åsbrink med några lådor handskrivna brev på tyska till Natur & Kultur. Hon behövde hjälp med översättningen, och som tur ställde förlaget upp. Men många gånger är det svårt att hitta finansiering till dessa berättelser, och där tror jag att stiftelsen kan göra en viktig skillnad inför framtiden.

Är detta ett judiskt projekt?

– Det är judiskt i meningen att det tar sin avstamp i Förintelsen och den judiska berättartraditionen. Men dels var judarna inte de enda offren i Förintelsen, dels är Förintelsen i första hand en mänsklig katastrof. Lärdomarna rör oss alla. Rasism och förföljelse drabbar många fler än judar, inte minst i den tid vi lever i dag. Folkmord har inträffat efter andra världskriget och kommer – det kan vi nog vara säkra på – att inträffa igen. Se bara på helvetet i Syrien. Det är vår plikt som människor att göra vad vi kan för att upplysa om historiens fasor och därmed förhoppningsvis resa spärrar mot nya förbrytelser.

Hur ser stiftelsens finansiering ut?

– Jag har gjort en privat donation på 5 miljoner, som utgör en grundplåt. Jag hoppas kunna bidra med mer senare. Vill andra hjälpa till vore det fantastiskt. Stiftelsen är inte beroende av mig, även om jag kommer att vara engagerad i arbetet. Den styrs av tydliga stadgar och kommer att fortsätta att stödja berättandet om Förintelsen den dagen jag inte längre kan vara med.

Vilka kan söka stipendier?

– Det kommer att vara fritt för stiftelsens styrelse att välja vem eller vilja projekt som ska stödjas, utifrån de stadgar som finns och som länsstyrelsen har godkänt. Det kan vara exempelvis vara en bok, en teaterpjäs, en fotoutställning, en film eller en dramaproduktion. Ramarna är vida. Dock vill jag att berättelserna har förutsättning att nå en stor svensk publik. Vi tar emot ansökningar och gör en årlig bedömning. Huvudsaken är att det handlar om ett berättande som har en koppling till minnet av Förintelsen.

Hur ofta kommer stöd att delas ut?

-Vi ger stöd en gång per år, på Förintelsens minnesdag den 27 januari. Till detta ändamål används avkastningen från stiftelsens kapital.

Vilka står bakom detta projekt?

-Det som förenar dem som engagerar sig är en gemensam värdegrund och vilja att föra minnet av Förintelsen vidare. Samtliga styrelsemedlemmar arbetar ideellt. Det finns inga kommersiella intressen kopplade till arbetet. I styrelsen finns bland andra representanter för Advokatsamfundet, Dagens Nyheter, Forum för Levande historia, Tidningen Expo och Svenska kommittén mot antisemitism.