Om Förintelsen

Den kronologiska utvecklingen som ledde fram till Förintelsen kan översiktligt beskrivas i fem faser:

1. Identifikation.
Judarna identifierades utifrån tidigare generationers tillhörighet till judiska församlingar.

2. Segregation.

Judarna särskildes från den övriga befolkningen, de berövades sina medborgerliga rättigheter, deras egendom beslagtogs och de fråntogs möjligheterna att försörja sig. Segregationen av judarna i Tyskland ägde rum successivt från och med det nazistiska maktövertagandet 1933.

3. Koncentration.
Judarna samlades ihop och fördes till ghetton på ockuperad mark. Koncentrationen av judarna i ghetton påbörjades efter krigsutbrottet.

4. Deportation.

Judarna transporterades till koncentrations- och förintelseläger. Deportationen av judarna till förintelseläger påbörjades under 1942.

5. Förintelse.

Judarna utrotades genom ett systematiskt mördande.

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 fanns ingen plan för Förintelsen. Segregationen syftade först och främst till att tvinga judarna att emigrera – att uppnå ett Tyskland fritt från judar. Emigrationen begränsades emellertid starkt av omvärldens ovilja att ta emot judiska invandrare. Under andra hälften av 1930-talet införde de flesta europeiska länder och USA en mycket restriktiv immigrationspolitik, för att stoppa den ökande judiska flyktingströmmen från det så kallade Tyska riket.

Den nazityska planen på att fysiskt utrota de europeiska judarna, växte fram i takt med krigsutvecklingen på östfronten. När tyskarna erövrade områden med stor judisk befolkning uppstod frågan om hur de på mest effektiva sätt skulle kunna eliminera denna oönskade befolkning. Den 31 juli 1941 utfärdade Hermann Göring en skriftlig order till SS, att förbereda en ”slutgiltig lösning av judefrågan”.

Den 20 januari 1942 hölls en konferens i Wannsee där ledande tyska nazister diskuterade hur den slutgiltiga lösningen av judefrågan skulle genomföras rent praktiskt. Intentionen var att utrota judarna men nazisterna insåg också att de hade ett behov för dem. Det var stor brist på arbetskraft i Tyskland under krigsåren, eftersom de flesta män i arbetsför ålder var inkallade som soldater. Många judar utnyttjades därför som slavarbetare innan de mördades.

Förintelsen ägde rum i skuggan av andra världskriget. Över hälften av de judar som dog under Förintelsen gasades ihjäl. Minst en femtedel sköts till döds av den så kallade Einsatzgruppen. Övriga offer dog av svält, köld, utmattning, sjukdomar och våldsaktioner i ghetton och koncentrationsläger samt under dödsmarscher.
Den grundläggande processen var densamma i alla länder där Förintelsen genomfördes. En del av processen bestod i att judarna alltid måste bli identifierade innan de kunde samlas ihop och deporteras. Genomförandet såg olika ut i olika länder, beroende på landets situation och ställning gentemot Nazityskland.

Källa: Forum för levande historia.
Läs mer på http://www.levandehistoria.se